RUM 12

My oh my. 
 
Inte trodde jag att jag skulle tillbringa den här dagen på Akutmottagningen. Det har varit skrämmande, farligt, ledsamt och viktigt på samma gång. Jag ville vända halvvägs men lät bli. Fick en frånvaroattack när jag var hos frisören idag. Det som skulle vara kul och bra blev till en mardröm då jag märkte att jag hade varit försvunnen ett tag och inte kunde svara på tilltal. Jag hoppade mirakulöst nog på närmaste buss som tog mig hem och slog 1177 som sa att jag måste undersöka det jag nyss upplevt och att det behövde göras på akuten. 
 
För får man frånvaroattacker- då är något fel. Och jag kommer reda ut om det är någon epilepsi som spökar eller om det bara är något helt annat. Ja, helt annat är det inte. Det värsta (typ blödningar) är uteslutet. Likaså tumörer. Nu följer visserligen en tid av lite ovisshet, men jag är fortfarande lugnare än vad jag hade varit om jag aldrig tagit hjälp idag. Hu-jävla-jedamig. Det är tid för mig nu. Nu är det tid för MIG.
 
Jag mår bra men är trött efter den här dagen av fasta och väntan. 7,5 timma tillbringades på akuten med enbart några klot brysselkål i kistan. Så därför ska jag sova nu. Nu signar jag ut och läser kanske en bok. Eller skriver några rader i dagboken. 
 
Det här fixar jag.
 
 
Den här tjejen ska ha all cred i världen. Som satt med mig, timme ut och timme in. Som köpte en korv jag inte fick lov att äta. Vi kan skratta ändå. Hormonella Gabriella och Frekventa Frida. 

MONDAY

Det är ändå något visst med måndagar. Så har jag känt de senaste veckorna. Måndag är den veckodag jag minns. Måndag gör så att avstånden växer mellan de olika händelserna. Den här måndagen är det en ynka månad kvar till jul och jag springer efter skolan, med ansiktet riktat mot stjärnorna precis hela tiden. Försöker fatta och få ihop. Det här året. De här månaderna som går. 
 
Det är måndagen då jag snoozade i 1,5 timma. 
Det är måndagen då jag blev till ett foto till ett framtida RSID-kort.
Det är måndagen då jag var någon helt annanstans i tankarna.
Det är måndagen då jag lyssnar på ett röstmemo från 12:e mars på vägen från skolan.
Det är måndagen då en liten kille sprang efter mig för att kasta en smällare på mig.
Det är måndagen då jag är vilse.
Det är måndagen då jag kollar på den bästa film jag vet och får hålla tillbaka tårarna.
Det är måndagen då saker och ting börjar och tar slut på samma gång.
 
Nattinufsan.