SISTA HELGEN I MARS

Den här helgen. Superbium maximus (alltså superbra).
 
Jag har härjat, druckit vodka, jag har räknat en himla massor, varit i solen i ca 8 timmar, brunchat, munchat, dansat, bakat bröd till nationen, städat, tvättat och faktiskt hunnit andas också.
 
Men det största ögonblicket den här helgen kan nog ha varit när Nicky kliver in i mitt rum klockan 9 på lördag morgon och räcker över en nyckel till mig. Sin extranyckel. Jag känner sån lycka att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Blev rörd. Allt ditt är mitt, vilkorslös kärlek. Ja, hur ska jag annars förklara? Det finns en storhet i detta.
 
Further on, har jag installerat en liten lykta på min galghängare på balkongen (hoppas man kan föreställa sig den utan att kunna se den), där ett ljus nu brinner vilsamt utanför mitt fönster. Jag har köpt nya, krispiga VITA tulpaner. Får en mindre orgasm bara jag tänker på det. Vill helst att de ska knoppas ut redan ikväll, ja det är ju sen gammalt att tålamod inte är min bästa vän. Har precis sett min ananas mogna, så jag var ju tvungen att ersätta den med något annat levande. Ska alltid unna mig levande blommor framigenom. Det blir som en last.
 
Nähä, sova va. Ska ju trots allt genomleva (obs, leva och inte lida) en sista praktikvecka! Det blir prima det. 
 
Sweet dreams, 'til sunbeams find you.
 
 
Där har vi den. Rum nummer 754. Och Banana skidsen, ptjaa den bara råka vara med på bilden. För att jag omger mig med typiskt Banana skidsiga grejer, sånt som tilltalar mig liksom. 

SHOULD I COOL IT OR SHOULD I BLOW?

OKEJ, this was ages ago.
 
 
Festfixad framför min webcam. NÄR hände det senast? Ser i och för sig mest rufsig och tvetydig ut här, kunde lika gärna varit en söndag. 

Inväntar en viss fruktsoda så drinkeri-drinkera kan börja. Vad jag gjort idag? PLUGGAT förnuftigt fram tills alldeles nyss, jag förtjänar detta. Bror plus följeslagare håller på att masa sig hitåt i detta nu. Better get the is klirring then.
 
Men kanske det bästa- att få segla ner i en renbäddad säng sen!

ATT BLI VUXEN

Jösses. Jag var en millimeter från att falla för frestelsen idag. Festfrestelsen. Den som alltid finns där och flåsar på en så att det sticker av förbjudna ångor i ögonen och pirrar i benen. Men jag gjorde det inte. Jag bläddrar istället i min släta Läkemedelsberäkningsbok (nåja, inte just precis nu). Jag omvärderar. Möblerar om mitt liv hela tiden. Kan aldrig bestämma mig. Vill hitta rätt ljus och rätt läge. Vill så himla mycket med så himla mycket. Men jag känner det, jag börjar bli vuxen. Längtar efter legitimation och hundpromenader. Arbetsväst och nylonhandskar. 
 
En annan sak som hänt såhär på äldre dagar (okej, nu driver jag)... Alltså på mitt tjugoandra levnadsår KÄNNER jag och förstår att jag har börjat rodna. Jag rodnar! Jag har aldrig någonsin "lidit" av detta tidigare och därför överlevt många kniviga och pinsamma stunder (eller åtminstonde klarat mig lindrigt undan). Ingen kunde säga något någonsin, för jag rodnade inte. Ändå älskar jag när andra rodnar. Att se känslospektrat flämta förbi. Att se känsloyttringar, hur människor påverkas av mig. Till exempel. Och nu känner jag mig bara löjlig. Och urvuxen. Alltså inte som i URvuxen, att jag är jätte/megavuxen. Tvärt om, som att ha en för liten tröja på sig. Och växa ur den. Lite den känslan, fast med sitt eget skinn. 
 
Jaha. Det var den onsdagskvällen med de tankarna.