BYGATAN

Sambolivet i Oxie vinner över alla andra segrar i världen. Jag försöker sätta fingret på vad det är som är superawesome eller mest awesome och jag landar nog i det faktum att vi är samlade under ett tak. Att vi är vi två. Att vi utgår från samma ytterdörr och återkommer till samma säng. Då spelar de andra kompromisserna mindre roll. Kan tyckas vara lite sorligt att vi inte har det så till vardags än. Inte än.
 
Jag lever i alla fall upp dessa dagar. Vi sover för länge. Men jag har tvättat tre maskiner tvätt redan och valt olika sköljmedel varje gång för att ta upp plaggen och minnas den här veckan och hoppas att spåren av den inte ska tvättas ur på länge. Jag vet faktiskt inte hur de här dagarna hade övervunnits utan denna fristad och detta dagliga lugn. Det ger hopp på något vis, på vilket vis vet jag inte riktigt än. Jag vet däremot att jag ligger vaken för att han snart är på väg hem och jag är skakad ikväll. Satte mig på fel buss glad i hågen av att sluta tidigare, men alla slitningar, all världens satans samvete, alla intriger och... Jag slappnade i alla fall av för en sekund och pratade med brorsan i telefon. Upptäckte att bussen jag satt på hade två siffror och inte en. Det sög så mycket och det sög musten ur mig. Men jag lät all skit spolas ner i avloppet tillsammans med mina långa hårtstån och mina trötta hudavlagringar. 
 
Nu äter jag dansk koldskål med skorpor i (eller vad det nu är) halvliggandes och tänker på att de där mammorna, papporna och deras bebisar ändå är värda allt. Åh.
 
Lyssnar också på fantastiskt fin radio? Karlavagnen heter programmet och handlar om psykisk ohälsa. Tips!
 
'
 
Gårdagens korvgrillning förresten. Och Tores blick i min närhet. Han har sovit på min bröstkorg som en kringla.