LIVLINAN

Lilla älskade Liv. Tack för att du är så förlåtande. Jag gör allt för dig. Jag skiter väl i att mina gula sneakers kanske förstörs för jag springer genom varenda vattenpöl för dig, jag är beredd att ta en taxi hem till dig om inte tåget kommer i tid. När jag sluter ögonen ser jag dig. Jag föreställer mig ditt lilla fjuniga rygghår och känner det i handflatan. Känner din varma trampdyna mot min bröstkorg när jag andas. Det finns inget motgift, jag är helt kolossalt förälskad i dig. Det är en känsla jag ALDRIG känt förut. Du är ju verkligen min bebis. 
 
När jag kom hem så började jag direkt prata med dig och du var där och jag la mig ner på parketten och tittade på när du drack vatten ur grodperspektiv. Och nu ligger du som en liten bebiskorv tryckt mot mitt lår. Jag pratar med dig och du svarar med spinnande. Förlåt för alla timmar jag tillbringade med människobebisar. Jag tänkte på dig varje sekund. Du vet att jag är försiktig och du tar hänsyn till det. Imorgon kommer Pontus och då får du klättra på väggarna om du vill, för han låter dig bli busig. 
 
Jag äter inte. Jag sover inte. Jag måste tvätta håret men du är ju så förbannat gullig så jag har inte tid. Bryr mig inte. Du ÄR verkligen min bebis. 
 
Och nu har vi TRE hela dagar tillsammans du och jag. Vad vi ska bygga trygga broar tillsammans, när jag går och jobbar nästa gång klarar du av stora lägenheten helt själv. 
 
Alla älskar dig. Morfar kan inte få nog av dig. Mamma frågar vad du gör kanske fem gånger om dagen.