COME ON

"Jag ska se Rolling Stones, men det är fram i oktober"
"Patienten ska kejsarsnittas, men inte förrän oktober"
"Vi ska till London- i oktober".
 
Jag trodde på riktigt att det fanns något som heter 31:a september. Jag har tyckt att september varit så lång trots allt, att det är väl klart att det finns ett 31:e datum, bara för att liksom. Men imorgon är det oktober. Jag längtar intensivt. 
 
En Grön Tuborg i glas som en flaska i huvudet åt den här världen. Ett gäng stinkande sopor, ett städigt avsopande och upputsande blev det av den här kvällen som nästan redan var kväll när jag väl kommit hem. Jag kunde bara sitta när jag lämnat Kvinnoklinikens dörrar. Jag satt på en fucking bänk för att samla kraft att ta tåget hem. Men det var en värmande sista septemberdag, det vill jag lova.

I oktober (LOL) kommer mina föräldrar till Skåne. Det vill säga på måndag. Det var längesedan. Jag ska jobba en sista jobbdag imorgon och häva mig över Pontus så snart den är ur världen. Längtar redan efter morgonkaffet, så mycket att jag hade kunnat koka en hel kanna rakt av nu. Men jag föll aldrig i sömn som jag trodde att jag skulle när jag kom hem. Och jag var inte snabb på kaffet. Så nu tänker jag bara låta tröttheten infinna sig och snart lägga mig till rätta. 
 
Lev och må

RISE

Kan en längta efter mörker?

Imorse när jag gick utanför dörren fylldes jag upp på ett sätt jag inte gjort på länge. Det fanns inte tillstymmelse till ljus och jag var lika stjärnklar som himlen. Det finns något ljus i det mörka. För mig toppades det hela med doften av satsuma på mina fingrar. Allt som lackar mot jul tycker jag om. Allt som innebär bort från sommarens krav om att det ska vara bra väder, att en ska utnyttja det bra vädret, att en ska vara ute och TA VARA PÅ allt. 

Jag vet inte, men jag känner att jag tar vara på mer när det mörknar tidigt. När luften är fylld av krisp och brinnande stearinljus. Jag önskar väl mest, att det inneboende mörkret ska flytta ut på gatorna och istället smälta samman där. Ett litet hopp om förbättring. En längtan bort från D-vitamin-tillskott och rädslan att ha gått förlorad. 
 
Jag älskar årstiderna, jag säger det gång på gång. Vad det gör med människan och vad människan gör med det. 
 
För mig innebär mörker nyvunnen kravlöshet, makt och bestämdet, ett annat måste.
 
Varenda litet höstlöv krusar sig för mig. Kontrasterna är skarpare nu. Rutorna klarare. 
 

HIGHLIGHTED

Med bara få hållplatser kvar hem med den stora gula bussen, än en gång åter från en räddningsaktion av Pontus.
 
Idag är en annan dag. Men igår var hela dagen ett slags glassplitter. Jag drömmer poesi och rena ramar. Jag har på mig kepsen som jag lovat mig själv och jag är förbannat snygg i mitt nya hår i alla fall.
 
 
Bästa sliningen och klippningen so far. Mina ögon kommer fram på ett helt nytt sätt. Och håret lägger i sig i kanelbullekringlor på axlarna.
 
Idag ser jag fram emot att träffa Sandra. Vi ska promerera längsmed Ribban och sedan fika. Jag har en helt pånyttfödd kärlek till eftermiddagsfika. Fika på café? Känner mig som sexton år gammal igen. Jag antar att detta är årstidsrelaterat. Innan jag möter upp Sandra på buss 8 ska jag fröjdas att jag lämnade nytvättade undiesar på tork och att jag har fått godkänt från 3 att lämna in min gamla spruckna mobil. Hejdå 3. Jag kommer bryta med er från månadsskiftet helt och hållet. 
 
Lev och må