RISE

Kan en längta efter mörker?

Imorse när jag gick utanför dörren fylldes jag upp på ett sätt jag inte gjort på länge. Det fanns inte tillstymmelse till ljus och jag var lika stjärnklar som himlen. Det finns något ljus i det mörka. För mig toppades det hela med doften av satsuma på mina fingrar. Allt som lackar mot jul tycker jag om. Allt som innebär bort från sommarens krav om att det ska vara bra väder, att en ska utnyttja det bra vädret, att en ska vara ute och TA VARA PÅ allt. 

Jag vet inte, men jag känner att jag tar vara på mer när det mörknar tidigt. När luften är fylld av krisp och brinnande stearinljus. Jag önskar väl mest, att det inneboende mörkret ska flytta ut på gatorna och istället smälta samman där. Ett litet hopp om förbättring. En längtan bort från D-vitamin-tillskott och rädslan att ha gått förlorad. 
 
Jag älskar årstiderna, jag säger det gång på gång. Vad det gör med människan och vad människan gör med det. 
 
För mig innebär mörker nyvunnen kravlöshet, makt och bestämdet, ett annat måste.
 
Varenda litet höstlöv krusar sig för mig. Kontrasterna är skarpare nu. Rutorna klarare.