SATURDAY CATURDAY

Vidars första vecka hos oss var kantad av tentaplugg. Här hemma och långt borta. Det var nödvändigt och hade inte varit möjligt om jag bodde själv. Pontus har hållt ställningarna här hemma med denna underbara lilla nykomling när jag varit på annat håll. Jag har- hör och häpna kunnat koncentrera mig. Men som alltid när jag skrivit en tenta är jag underkänd tills motsatsen är bevisad. Bra va? Då slipper en bli besviken och dubbelt så glad om man lyckas. Håller tummarna!
 
Låt oss konstatera att han bott här ett tag nu. Nio dagar närmare bestämt. Jag ville gömma mig när vi på fredagen förra veckan visade honom för Liv. Fräsning på fräsning och ett dovt morrande. Vidar var dock unstoppable! Han ville inget hellre än att komma ut till den stora morrande katten. Jag höll hårt på stängd dörr och Liv krafsade bara första natten innan hon slutade. Hon var nyfiken men spänd.
 
För en vecka sedan, i lördags, lät vi dem mötas. Då hade de berömda 48 timmarna passerat (nåja, snarare 36). Vidar sprang omkring och levde rövare, åt ur hennes skål och stod i. Han var en så liten ynklig kattunge, på en vecka tycker jag att han vuxit massor och utvecklat en mer framåt personlighet. Vi har lekt så otroligt mycket med honom. Det känns som att han trivdes hos oss från första stund. Han sov hos oss första veckan. Ihoprullad vid mig eller Pontus, noga tvättade han oss med sin sträva lilla tunga. En konstant burrande av välbehag. Jag sov väl sådär men det är ovärdeligt att vara nära en liten dunig kattunge och känna att den känner sig trygg. Vidar har från början använt slickandet som ömhetsbevis. Enligt Pontus slickade han honom i håret 20 minuter igår... Jag är överväldigad. Påminner om min kanin Topsy som alltid pussades och slickade mina kinder. Han har knappt gnagt på mig, jag märker att han tar till slickandet istället (HALLELULJA). Han är en trygg liten herre med massa kelighet och närhetsbehov. I söndags när vi skulle iväg var det tänkt att han skulle vara instängd i sovrummet, men eftersom han protesterade högt första dagarna när han lämnades för en sekund så kände vi att det var bäst att han fick följa med oss. Vi firade fars dag i Oxie och lillfisen låg mest och snuttade på en virkad bläckfisk med kattmynta i. Klarade tågresa lika utmärkt som bilresa. Dessutom är han en knäkatt och en unge som kan sova var som helst, helt obrydd. Kloklippning när han sover går som en dans!
 
Morr och fräs regelbundet fortsatte tills ganska exakt i torsdags- en vecka efter Vidars ankomst. Liv höll sig mycket ifrån oss, verkade deppig och som Stine som var på besök här sa "spänd som en fiolsträng". Det kändes som att hon inte vågade blinka. Vi har passat på att ge henne massa uppmuntran och uppmärksamhet men hon var tämligen spänd. 
 
Vad hände sen? En morgon nospussades dem, Vidar passerade henne utan svårigheter (hon har ibland legat i dörröppningen och liksom blockat honom), Livs pupiller återgick till det normala och nu har vi tillbaka vår älskade "storkatt". Jag har varit igenom mer än en kattintroduktion dessa dagar (vill jag lova), men ändå känns det som en månads tid sedan förra veckan vi hämtade honom. Jag är så väldigt mycket mer tillbakalutad denna gången (andra gången) och behöver liksom inte oroa mig för de två. Nu LEKER dem, icke-aggressivt och följer varandras dagar jämsides. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag älskar Livs uppsyn på bilderna. Jag har saknat hennes lilla avslappnade ansikte. Och Vidar är den charmigaste kattungen ni kan föreställa er. Så egendomlig, klumpig, pipig och... Jag vet inte ens vad det är för ljud han gör men han är helt fantastisk. Perfekta kombon tror jag minsann! Ska bli underbart att få se dem "åldras" ihop. Jag är ganska säker på att Vidar får Livs ögonfärg, för hennes var exakt likadan som kattunge. Och jag ber för att han alltid får ha kvar sina ljuvliga ögonbryn. 
Liv, Vidar | | Kommentera |

VÅRT FÖRSTA ÅR

Inget kan väl snärja ens hjärta så som en kattunge gör? I veckan hade jag och Liv ettårsljubileum. Jag fick upp en massa memories på snapchat och höll på att dö av hennes lilla piprensarsvans och parabolöron. Inget var riktigt ivuxet på henne, jag var utanpå min kropp i en vecka. Jag är så glad för henne, som ni har förstått. Och som en del kanske har förstått ska jag få uppleva detta under igen. Alldeles snart. Alldeles på riktigt. En presentation kommer. Men det är den sista kullen småsyskon som Liv någonsin kommer få. Det är detta jag ser när jag sluter mina ögon. Lille, lille Vidar. Liv och Vidar går vidare genom livet... Ni får säga upp bekantskapen med mig nu, jag dömer ingen. 
 
Men till ursprunget av detta kattungeri, detta garnnystan av kärlek. Det började i Båstad en oktober dag, 22/10 blev hon min. Vi kör en liten tillbakablick..
 
 
Lilla ryggtavlan.
 
 
Den här bilden tog Frida när Liv var alldeles nyinflyttad. 
 
 
Min puls när hon liksom valde mig. Först en slick på handen, därefter en liten tvätt.
 
 
 
Hur hon ser ut på den här bilden begriper jag inte än? Det var ett engångsfejs. 
 

Hon hade somnat när det var dags att åka hem.. Nicky körde och jag vyssjade. Men som alltid- världens enklaste katt som pep kanske två gånger sträckan mellan Båstad och Malmö.
 
 
 
 
 
 
 
Älskade sitt fönsterbräde från början till... Slut? Ja. Numera har vi modell tunnare. Och modell större kisse.
 
 
Pontus har väl alltid haft en särskild plats i hennes hjärta. 
 
 
Sov hos mig varje natt gjorde hon.
 
 
 
Första återföreningen när jag varit i Skövde över en helg.
 
 
Ett tag var det bara kranvattnet i badrummet som gällde. Varje morgon, middag, kväll..
 

En bild på mig för att symbolisera detta lyckliga kattår. Jag har lärt mig så mycket och är redo för så mycket mer. 
 
Liv | | Kommentera |

LIV ETT ÅR

Vad är det här för dag? 
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag, för det är Livsans födelsedag,
Hurra, hurra, HURRAAAA!

Min lila ärta fyller ett år. Herregud. Min oktoberlycka när jag fick hämta hem henne. 
 
 
 
 
Jag smälte instantly för henne.
 
 
Gjorde mig redo och boade och så var hon plötsligt min inneboende. 
 
 
 
Sov vid min sida varje natt.
 
 
 
 
HUR ÄR HON MIN? Hur förtjänar jag henne?
 
 
Oline skickade denhär bilden igår från hennes tonårsfejs. 
 
 
 
 
 
Hon har vuxit till den mest ståtliga ettåringen jag känner.
 
 
 
 
 
Grattis på ettårsdagen min livskamrat. Idag får du tonfisk och all uppmärksamhet hemma hos Anna-Maria. Hon har berättat (och visat) att du sköter dig exemplariskt. Bäst är förstås den inglasade balkongen där du kan ligga och spana.
 
 
Den här bilden tog jag igår innan jag lämnade henne till en väldigt lycklig kattvakt. Hemma hos Anna Maria är allt en hinderbana för Liv och hon klättrar. Jag såg direkt hur trygg hon kände sig vilket värmer ett mammahjärta när en inte kan närvara på sitt barns första födelsedag. Ser fram emot hennes kommande födelsedagar resten av ditt Liv, du har gett mig ett nytt liv. Älskade gnällgos. 
Liv | | Kommentera |
Upp