KAFFEMÅTT SOM MÅTT PÅ MITT MÅENDE

En vår för två år sedan. Jag börjar dricka kaffe hos killen jag är kär i för att jag är kär. Det blir en chans till att överleva sista terminen på sjuksköterskeprogrammet. Två vårar med kaffe. Tårar med kaffe. 
 
Två vårar innan dess, tårar och tristess.
 
Kaffetår. Påtår. 
 
Det är nästan juni nu och jag måste medge att den här våren hände det inte. Den här våren var den första på fem år som jag inte hade en vårdepression. Det är som att jag får plats när jag andas igen. Och nu andas jag ut. 
Och har ett helt annat stämningsläge. Jag var så van vid att vara jämn förut att jag jagade toppar. Koffeintopp ur kopp. 
 
Förr kunde jag bälja i mig kaffe för att ens ha konturer och slippa vara jämn. Nu är kaffe exklusiv njutning igen. Som jag hinner längta till. Nu är kaffe smak igen. Ibland vill jag ha jättemycket och ibland bara en liten på fat. 
 
Kalla mig för kaffefilosof. Jag har filtrerat bort en jävla massa sump.
Mina texter | | Kommentera |

PT. 683058245830

Utdrag ur scenario ur mitt liv. Mitt livs manuskript:

"Skynda hem för vänta är ju tråkigt och för mycket. Hem och irra runt, vika kläder och stumpor från gårdagens tvätt. Öppna fönstret och stänga igen. Det är för mycket ljud där ute. Okej, 20 minuter kvar till tåget nu. Okej, sju minuter kvar nu. Shit vad mycket folk. Okej, kommer jag ens hinna till bussen? Varannat trappsteg i rullltrappan. VA BUSSEN ÅKER FÖRBI? Den är full. Okej, nästa buss? Varför ligger allt så långt bort? Varför kan jag inte lära mig stan och cykla över allt istället? Jag måste verkligen cykla med någon i terapeutiskt syfte för att komma över det här tvångsmässiga felåkandet hela tiden. De skrattar åt mig men det är inte roligt alls. De förstår verkligen inte hur stressad jag blir. Okej, vi står till. Tre minuter kvar till passet börjar. Helvete. Jag kommer inte hinna. Igen". 
 
Okej, minst tre kärl brast inuti min kropp när jag skrev ner detta.
 
Nu vill jag bara vara snäll mot mig själv. På vägen hem hinner jag tänka att jag ska fuldansa mig varm istället som en gång när jag drack glögg hemma, att jag ska prova yoga, att jag ska göra så jävla mycket. Men jag sätter stopp nu. Allt det viktiga är ju det viktiga när allt kommer omkring. Jag är ledsen och jag har sorg och det är okej. Jag kommer komma över alla dessa olycksbådande bussturer. Eller cykelturer för den delen. Jag kommer med tiden antagligen lära mig att inte göra dem. Inte lika ofta i alla fall. Jag kommer göra mig en stor kopp te nu istället. Och äta något och krama om mig själv.
 
För när inte kärl och hjärtat brister tycker jag väldigt mycket om där jag är.
 
Jag tycker om att ha en pojkvän som limmar ihop ljuslyktan som går i golvet i tre steg. En skärva i taget. Det är helande för mig. Jag tycker om att gå och handla och flämta sista sträckan för att jag är så ivrig att få se honom sitta hemma hos mig. Ringa på klockan istället för att använda nyckeln för att höra honom svara i luren. Jag tycker om att se när han sluter ögonen när vi äter. Allt det här är min målbild. Allt det här är vårt.
 
Jag tycker om att ha kompisar som tycker om mig när jag är full och rolig och när jag är vardagsgrå och tom. Eller när jag är båda samtidigt och omlott. Kompisar som kommer med sticklingar och som jag tror jag kan räkna med finns där varenda jävla söndag om jag bara kan och vill. 
 
Jag tycker om att Elin och jag utbyter outfits för hon har de snyggaste outfitsen jag vet. Jag tycker om att jag provade både snus och cigaretter och nakenbad den här semestern för nu har jag provat det. 
 
Jag tycker om att jag vässar de finaste färgpennorna jättehårt. De jag knappt vågade slösa på som elvaåring. Och så målar jag i målarboken med fantasibilder och allt går i julens färger för att jag börjat längta i smyg. 
 
Robert och jag konstaterade idag att hösten är här nu. Sista sommardagen var i söndags och jag missade den. Okej då. De har ju syrliga äpplen på Ica nu och snart kommer jag våga bära min nya vegamössa över allt.
Mina texter | | Kommentera |

BIT FÖR BIT

 
Mina texter | | Kommentera |
Upp