NYÅRSPLÅGAN

Blott två timmar in på årets sista dag sitter jag uppkrupen i sängen. Jag är hemma. De skickade hem mig, en stackars student ska inte behöva sitta av tiden dagen innan nyårsafton. "Jag är jättetacksam" svarade jag "imorgon ska jag ju åka tåg". Tusen röster och förmaningar "åka hem såhär dags, ojojoj", "var rädd om dig, jag skojar inte". Är också jättetacksam för att jag inte hann sänka den där burken Red Bull jag hade tagit med mig för att krama ur den sista av nätter. 
 
Jag föddes till en räddhare. Malmö 01.30 är inte något på skoj. Jag hastade iväg fast sådär långsamt som jag gör ändå, vem ska jag ringa nu egentligen..? Pontus svarade trots den sena timmen, han spelar sällskapsspel i Sörmland. Jag valde att stiga in i en helt fri hiss på stationen, för rulltrapporna är inte igång sedan ett tag tillbaka. Det står nog någon info om varför precis vid dem, men jag har förstås aldrig tid att läsa. Bråttom, bråttom. Och så irriterar jag mig exakt lika mycket på det varje gång. 

"Kan jag ta hissen?" frågar jag dumt vakterna. 
"Låt inte mig hindra dig!"
Pontus fortfarande i luren. Så kommer det ett gäng unga killar och fuckar allt. Jag hade tre minuter på mig, de förintade dessa minuter framför mina ögon, tryckte på knappar och segade.
"Ni får skynda er om ni ska med!" säger ena vakten.
Jag försöker tränga mig förbi. 
"Vadå tåget går ju 42" svarar någon spydigt.
"Inte hennes".
 
Jag är springandes på väg ner som så många gånger och hatar exakt alla mina handlingar fram tills nu. Jag missar tåghelvetet och förbannar mig själv samtidigt som tårarna börjar spruta. Pontus fortfarande i luren. Nästa tåg går om en timme. Inga andra kollektiva transportmedel är möjliga. Jag låter mig krossas totalt av detta. All rädsla bubblar ur mig. All ilska. Jävla killar, allt handlar för fan inte om er. Arg på grund av boken jag läst under nattens timmar. Arg på alla jävla killar. Jag vill bara hem. Vakterna kommer fram till mig. Undra på, rödgråten och eländig. Pontus fortfarande i luren. Han säger att jag ska ringa en taxi. Men jag vill inte åka någon taxi. Jag vill ingenting. Jag säger att jag ringer när jag ringt en taxi. Ena vakten kommer och sätter sig bredvid mig. De trodde jag skulle till Danmark. Men jag ska ju bara till Hyllie.
 
Bara till Hyllie. 
 
Vi sitter och pratar ett tag och jag hör hur jag ber om ursäkt för mig själv och min existens i fina förklaringar. Men sanningen är att det är gråt som måste få komma ut. Jag FÅR bli så jävla ledsen fast det knappast kommer transportera mig hem. Jag har mycket sorg i mitt bröst. Jag är hårt pressad. Jag är gränslös- fast bara mot mig själv.
 
De följer mig i alla fall till en taxibil som står och väntar. Jag tackar dem för deras jobb. De bar mig faktiskt. Den perfekta balansen av omtanke och medmänsklighet. Deras handlingar var felfria. Tacksam för att de tog sig tid. 
 
Pontus. Jag gråter av samma anledning som när vi träffades, vår första nyårsafton, mina födelsedagar. Tack för att du finns. 
 
Katterna. Så tålmodigt väntandes på att någon ska komma och passera, jag vet inte om de något om tid, men jag vet att jag alltid kommer ömma över deras entusiasm över att någon kommer hem. De vet inte när de lämnas när någon kommer åter. Allt beror på andra. Allt gör ont just nu.
 
En mer äkta nyårsfeeling än såhär blir svår att få. Jag är tacksam för att jag fick krascha in någons öra, att jag får krascha i min säng långt innan den här natten blir till morgon istället. Mitt hem. Mitt älskade hem. 
 
En liten nattnovell från mig till er. 
Mina texter | | Kommentera |

KAFFEMÅTT SOM MÅTT PÅ MITT MÅENDE

En vår för två år sedan. Jag börjar dricka kaffe hos killen jag är kär i för att jag är kär. Det blir en chans till att överleva sista terminen på sjuksköterskeprogrammet. Två vårar med kaffe. Tårar med kaffe. 
 
Två vårar innan dess, tårar och tristess.
 
Kaffetår. Påtår. 
 
Det är nästan juni nu och jag måste medge att den här våren hände det inte. Den här våren var den första på fem år som jag inte hade en vårdepression. Det är som att jag får plats när jag andas igen. Och nu andas jag ut. 
Och har ett helt annat stämningsläge. Jag var så van vid att vara jämn förut att jag jagade toppar. Koffeintopp ur kopp. 
 
Förr kunde jag bälja i mig kaffe för att ens ha konturer och slippa vara jämn. Nu är kaffe exklusiv njutning igen. Som jag hinner längta till. Nu är kaffe smak igen. Ibland vill jag ha jättemycket och ibland bara en liten på fat. 
 
Kalla mig för kaffefilosof. Jag har filtrerat bort en jävla massa sump.
Mina texter | | Kommentera |

PT. 683058245830

Utdrag ur scenario ur mitt liv. Mitt livs manuskript:

"Skynda hem för vänta är ju tråkigt och för mycket. Hem och irra runt, vika kläder och stumpor från gårdagens tvätt. Öppna fönstret och stänga igen. Det är för mycket ljud där ute. Okej, 20 minuter kvar till tåget nu. Okej, sju minuter kvar nu. Shit vad mycket folk. Okej, kommer jag ens hinna till bussen? Varannat trappsteg i rullltrappan. VA BUSSEN ÅKER FÖRBI? Den är full. Okej, nästa buss? Varför ligger allt så långt bort? Varför kan jag inte lära mig stan och cykla över allt istället? Jag måste verkligen cykla med någon i terapeutiskt syfte för att komma över det här tvångsmässiga felåkandet hela tiden. De skrattar åt mig men det är inte roligt alls. De förstår verkligen inte hur stressad jag blir. Okej, vi står till. Tre minuter kvar till passet börjar. Helvete. Jag kommer inte hinna. Igen". 
 
Okej, minst tre kärl brast inuti min kropp när jag skrev ner detta.
 
Nu vill jag bara vara snäll mot mig själv. På vägen hem hinner jag tänka att jag ska fuldansa mig varm istället som en gång när jag drack glögg hemma, att jag ska prova yoga, att jag ska göra så jävla mycket. Men jag sätter stopp nu. Allt det viktiga är ju det viktiga när allt kommer omkring. Jag är ledsen och jag har sorg och det är okej. Jag kommer komma över alla dessa olycksbådande bussturer. Eller cykelturer för den delen. Jag kommer med tiden antagligen lära mig att inte göra dem. Inte lika ofta i alla fall. Jag kommer göra mig en stor kopp te nu istället. Och äta något och krama om mig själv.
 
För när inte kärl och hjärtat brister tycker jag väldigt mycket om där jag är.
 
Jag tycker om att ha en pojkvän som limmar ihop ljuslyktan som går i golvet i tre steg. En skärva i taget. Det är helande för mig. Jag tycker om att gå och handla och flämta sista sträckan för att jag är så ivrig att få se honom sitta hemma hos mig. Ringa på klockan istället för att använda nyckeln för att höra honom svara i luren. Jag tycker om att se när han sluter ögonen när vi äter. Allt det här är min målbild. Allt det här är vårt.
 
Jag tycker om att ha kompisar som tycker om mig när jag är full och rolig och när jag är vardagsgrå och tom. Eller när jag är båda samtidigt och omlott. Kompisar som kommer med sticklingar och som jag tror jag kan räkna med finns där varenda jävla söndag om jag bara kan och vill. 
 
Jag tycker om att Elin och jag utbyter outfits för hon har de snyggaste outfitsen jag vet. Jag tycker om att jag provade både snus och cigaretter och nakenbad den här semestern för nu har jag provat det. 
 
Jag tycker om att jag vässar de finaste färgpennorna jättehårt. De jag knappt vågade slösa på som elvaåring. Och så målar jag i målarboken med fantasibilder och allt går i julens färger för att jag börjat längta i smyg. 
 
Robert och jag konstaterade idag att hösten är här nu. Sista sommardagen var i söndags och jag missade den. Okej då. De har ju syrliga äpplen på Ica nu och snart kommer jag våga bära min nya vegamössa över allt.
Mina texter | | Kommentera |
Upp