NYÅRSPLÅGAN

Blott två timmar in på årets sista dag sitter jag uppkrupen i sängen. Jag är hemma. De skickade hem mig, en stackars student ska inte behöva sitta av tiden dagen innan nyårsafton. "Jag är jättetacksam" svarade jag "imorgon ska jag ju åka tåg". Tusen röster och förmaningar "åka hem såhär dags, ojojoj", "var rädd om dig, jag skojar inte". Är också jättetacksam för att jag inte hann sänka den där burken Red Bull jag hade tagit med mig för att krama ur den sista av nätter. 
 
Jag föddes till en räddhare. Malmö 01.30 är inte något på skoj. Jag hastade iväg fast sådär långsamt som jag gör ändå, vem ska jag ringa nu egentligen..? Pontus svarade trots den sena timmen, han spelar sällskapsspel i Sörmland. Jag valde att stiga in i en helt fri hiss på stationen, för rulltrapporna är inte igång sedan ett tag tillbaka. Det står nog någon info om varför precis vid dem, men jag har förstås aldrig tid att läsa. Bråttom, bråttom. Och så irriterar jag mig exakt lika mycket på det varje gång. 

"Kan jag ta hissen?" frågar jag dumt vakterna. 
"Låt inte mig hindra dig!"
Pontus fortfarande i luren. Så kommer det ett gäng unga killar och fuckar allt. Jag hade tre minuter på mig, de förintade dessa minuter framför mina ögon, tryckte på knappar och segade.
"Ni får skynda er om ni ska med!" säger ena vakten.
Jag försöker tränga mig förbi. 
"Vadå tåget går ju 42" svarar någon spydigt.
"Inte hennes".
 
Jag är springandes på väg ner som så många gånger och hatar exakt alla mina handlingar fram tills nu. Jag missar tåghelvetet och förbannar mig själv samtidigt som tårarna börjar spruta. Pontus fortfarande i luren. Nästa tåg går om en timme. Inga andra kollektiva transportmedel är möjliga. Jag låter mig krossas totalt av detta. All rädsla bubblar ur mig. All ilska. Jävla killar, allt handlar för fan inte om er. Arg på grund av boken jag läst under nattens timmar. Arg på alla jävla killar. Jag vill bara hem. Vakterna kommer fram till mig. Undra på, rödgråten och eländig. Pontus fortfarande i luren. Han säger att jag ska ringa en taxi. Men jag vill inte åka någon taxi. Jag vill ingenting. Jag säger att jag ringer när jag ringt en taxi. Ena vakten kommer och sätter sig bredvid mig. De trodde jag skulle till Danmark. Men jag ska ju bara till Hyllie.
 
Bara till Hyllie. 
 
Vi sitter och pratar ett tag och jag hör hur jag ber om ursäkt för mig själv och min existens i fina förklaringar. Men sanningen är att det är gråt som måste få komma ut. Jag FÅR bli så jävla ledsen fast det knappast kommer transportera mig hem. Jag har mycket sorg i mitt bröst. Jag är hårt pressad. Jag är gränslös- fast bara mot mig själv.
 
De följer mig i alla fall till en taxibil som står och väntar. Jag tackar dem för deras jobb. De bar mig faktiskt. Den perfekta balansen av omtanke och medmänsklighet. Deras handlingar var felfria. Tacksam för att de tog sig tid. 
 
Pontus. Jag gråter av samma anledning som när vi träffades, vår första nyårsafton, mina födelsedagar. Tack för att du finns. 
 
Katterna. Så tålmodigt väntandes på att någon ska komma och passera, jag vet inte om de något om tid, men jag vet att jag alltid kommer ömma över deras entusiasm över att någon kommer hem. De vet inte när de lämnas när någon kommer åter. Allt beror på andra. Allt gör ont just nu.
 
En mer äkta nyårsfeeling än såhär blir svår att få. Jag är tacksam för att jag fick krascha in någons öra, att jag får krascha i min säng långt innan den här natten blir till morgon istället. Mitt hem. Mitt älskade hem. 
 
En liten nattnovell från mig till er. 
Mina texter | | Kommentera |
Upp