HEAR ME ROAR

Jag vet att jag kommer snarka i natt. 
 
Inbillar mig att läget är under kontroll som oftast. Sen kommer en kväll, en natt- för mycket. En knopp som brustit och jag missat- för mycket. En kropp som brustit och missat- för mycket. Osar vår när jag cyklar i vinterkappa genom Kristianstad och ser min silhuett susa förbi i skyltfönstren. Förstår inte? Alltså det är MARS. Och så har hela månaden gått och ingen sa ens något? Häller kaffe på detta för att gå runt. 
 
Jag vet att jag kommer att snarka i natt. I utmattningens tecken. Men vitaminerna jag knaprar i år är rosa och vita och runda och snälla. En heter vitamin D och en är magnesium. De var det enda jag kunde haka upp det på förr om våren, nu är de som leksaker, som påskäggsgodis ändå. 
 
Om någon skulle undra- jag har nu 49 förlossningar och står och steppar på täppan. Hoppas på en häftig fredagsförlossning, nästa gång jag är i Kristianstad vill säga. Med fredagsfrukost och förhoppningar. 
 
Kommunicerar med mina katter under tiden som kaffebryggaren puttrar tryggt i bakgrunden. Kavlar upp ärmarna för två heldagar med plugg och kaffekanna. Jag ska alternera de resterande dagarna med lite CTG-plugg, mycket skrivande och när skrivandet är inlämnat, CTG-plugg och förberedelse för seminarium, följt av CTG-plugg. Ett strikt schema såhär i bråda tider. 
Vardagsbetraktelser | |
Upp