THE KIDS

Det är på tiden att jag skriver ett inlägg om mina inneboende. 

LIV OCH VIDAR. Vart ska jag börja? Till att börja med, ni sköter er exemplariskt trots att matte sportar långa arbetsdagar i förhållande till våra lösa sommardagar och när ni hade daligt sällskap dagtid. 
 
 
Vidar är inne i någon slags ettårstrots (ett ord?) och är vildare än någonsin? Jag är fullt medveten om att det kunde vara värre. Att han inte urinerar eller vandaliserar. MEN. Hur kan han ha så mycket energi? Tioveckors all over again. Det sträcker sig ibland in i nattetid, med väldiga högljudda protester och knep för att få upp mig på fötterna. Det som förr var maraton av trampningar och mjuka tassar, gulligt bebis-suttande.. Det upphörde för ett bra tag sedan. På den tiden väckte han mig otaliga gånger per natt. Numera förekommer det nätter helt fria från spinnande och klivande över mig. Han har inget kattungetrans längre men tröttnar inte på att trampa. Skillnaden är att hans trampningar känns som kängurusparkar. De små baktassarna har vuxit sig stora och han är inte rädd att ta i och knåda. Detta leder till att jag måste klippa klorna oftare om jag vill ha kvar min halspulsåder eller så.
 
Liv är trött på Vidar som fan. Det har gått ett år nu och han hoppar fortfarande på henne i tid och otid. Jag säger inte att det är ohållbart, men jag hoppas fan att han lugnar sig med tiden. Liv, min snäcka, har tagit över platsen på tronen. Katträdet placerades med utsikt över vardagsrummet och sedan dess är hon trädets drottning. Men hon ligger mest där dagtid och spanar och på nätterna sover hon på mattan vid balkongdörren. Hon vakar över mig som ingen annan. Jag älskar att hon har fått tillbaka så mycket av sig själv! Sitt jag 6-12 månader gammal. Hon är den första att studsa upp till mig i sängen på morgonen när alarmet ringer, precis som hon gjorde förr. Sen sprider hon ut sin sidensvans och visar demonstrativt rumpan för mig så att jag ska klia. Avguda. Hon följer mig överallt i lägenheten igen. Vidar gör ju det i sömnen, han halvsover när han sträcker ut sig för att kolla vad jag gör på toa och så vidare. Liv däremot är så hängiven och hennes enda mål är att bli putsad, kliad, klappad. Sedd. Hon är precis intilll, trycker sin rumpa mot mig och lägger svansen över mina fötter. Hon blir känslosam när jag går och vill ha mig för sig själv. 

Hennes päls är så fin just nu, inte "mjällig" som den var ett tag. Hon ser allmänt välmående ut. 
 
Båda äter bara för publik (för mig) och kräver påfyllning i skålarna när jag är hemma men sover bort dagarna när jag är borta. Båda är lite runda, men Liv har tappat mycket sedan Vidar kom och aktiverade henne mer. Vidar däremot.... Jag är glad att han i alla fall rör sig så mycket men det är svårt att veta vad en ska ta sig till med detta. De är ju stora i sin natur, de har stora raser i sig. Men jag har i alla fall investerat i en foderautomat och det är så härligt att se att de har så olika teknik för att få fram foderbitarna. Liv älskar ju att äta en och en, så det passar verkligen henne. Vidar är ett proffs och använder tassarna som vi andvänder våra händer. Han är verkligen raffinerad och provar sig fram genom livet med att putta på allt med tassen. 

De bästa de vet är torra dagar när de får ut och lufta sig på balkongen, men Vidar ylar så högt av spänningen att jag blir orolig över vad grannarna ska säga. 
 
Kort och gott, världens bästa sällskap som är nära hela tiden och sprider sådan värme och godhet kring sig. 
Liv, Vidar | | Kommentera |
Upp